Stockholmsprogrammet – bor vi i Nordkorea nu helt plötsligt?
Tänkte bara sprida mina tankar, angående Stockholmsprogrammet. Som de flesta vet har den sittande regeringen (som jag för övrigt dessvärre röstade fram i förra riksdagsvalet) klubbat igenom FRA-lagen, IPRED och Datalagringsdirektivet (som förmodligen kommer att införas inom kort.)
Bor vi i Nordkorea nu helt plötsligt?
Det är rätt uppenbart att vi går mot en utvekling i samhället som innebär mer övervakning av oss privatpersoner, främst på det elektroniska planet i form av ovanstående lagar, kameraövervakning, minskad kontanthantering etc. Frågor som jag ställer mig gång på gång är; Vill vi det här? Vill vi ha ett system som innebär att staten har information och möjlighet att få reda på allt vi gör? Vill vi vara såhär övervakade? Vill vi ha det som i Nordkorea? Visst är det långt dit, men det är faktiskt inga små steg vi tar i riktningen mot ett totalt övervakningssamhälle. Vill vi det?
Jag vill det iallafall inte!
För mig är det så oerhört självklart att jag faktiskt blir förvånad när regeringen kommer med ännu ett integritetskränkande lagförslag, även om det den här gången ligger på EU-nivå.
Stockholmsprogrammet.
Men vad handlar då Stockholmsprogrammet om? Vad är tanken med det? Ja, ironiskt nog är en av tankarna, iallafall enligt dem själva, att stärka den personliga integriteten genom ökat samarbete mellan EU-länder(??). Men så fort man börjar läsa i programmet framgår det alltför tydligt att det är rejäla inskränkningar i våra privatliv det handlar om. Stockholmsprogrammet tar även upp frågor som brottsoffers rättigheter, och EU:s gemensamma asyl-system. Att en person som söker asyl ska få samma chans, oavsett var han söker asyl, kan givetvis tyckas vara rimligt. Men på bekostnad av den personliga integriteten för alla privatpersoner? Knappast.
Konsekvensen av upprätthållandet av integritetskränkande lagar.
Ett ökat samarbete, genom utbyte av information med andra EU-länder i samband med aktiv brottsbekämpning tror jag faktiskt inte en vettig skäl är emot egentligen. Det är istället konsekvensen av upprätthållandet av lagen som jag sätter mig på tvären mot. Och synsättet. Synsättet som politikerna verkar ha på oss privatpersoner verkar nämligen vara att se oss allihop som en bunt brottslingar.
Med anledning av våra övervakningslagar, finns en stor mängd information om oss privatpersoner lagrat redan idag. Ska ALL den informationen synkas med alla andra EU-länder är det givetvis mycket oroväckande. Och även om jag inte sysslar med någon typ av kriminell verksamhet, så känns det oerhört oroande att staten ska veta allt jag gör, och när jag gör det.
Dessutom tror jag inte att man kommer lösa så värst många fler barnporr-brott med hjälp av detta. Ja, för det verkar va just barnporr som enligt Beatrice Ask är själva anledningen till att de måste ta till ett sådant här grepp. Barnporr ja. Hon repeterade det nämligen ett antal gånger i inslaget i TV4 nyhetsmorgon häromdagen. Man vill alltså försöka sätta dit barnporr-brottslingar (vilket i sig givetvis är bra!). Men detta är man villig att göra på bekostnad av den personliga integriteten för S A M T L I G A privatpersoner i Sverige och EU. Hur rimligt är det?
Det verkar dessutom ligga ett förlag till Stockholmsprogrammet som vill förbjuda rätten att kommunicera, om det handlar om regimkritik. Det är ju så sjukt så man blir mörkrädd.
Rick sammanfattar som vanligt snyggt;
På sidan 25 i Stockholmsprogrammet görs tydligt att ett av målen är… “making it very clear that terrorist speech leads to further aggression and that terrorist propaganda is not covered by the freedom of speech”.
När jag var yngre, så var en terrorist någon som skadade eller dödade civila för politiska syften. Det fanns, och finns, terroristvåld. En person som pratar och kritiserar det rådande samhällssystemet, genom att prata, är aldrig någonsin en terrorist. Det fanns, och finns, inte terroristprat.
Ändå är det exakt det ordet — terroristprat — som Stockholmsprogrammet myntar. Terrorist speech. Att kritisera det rådande systemet, i ord, debattartiklar och åsikter, är aldrig någonsin terrorism. Då är man regimkritiker eller opposition.
Och det är dessa personer som Stockholmsprogrammet, med vår justitieminister Beatrice Ask i spetsen, vill dra in yttrandefriheten för: “…not covered by the freedom of speech“.
Att politiker i Sverige och Europa, anförda av vår egen regering, skulle ställa sig upp och säga att yttrande- och åsiktsfrihet inte gäller regimkritiker trodde jag inte skulle hända ens under min livstid.
Det trodde inte jag heller.
Läs vidare;
Läs även debattartiklarna i DN först här, och sedan bemötandet här. Separat artikel.
Läs vidare vad Henrik Alexandersson, Emma Opassande och Calandrella tycker om Stockholmsprogrammet.
Kommentera inlägget.