Musikindustrin förlorar 6,4 miljoner miljarder på fildelningen.
Japp, du läste rätt. Musikindustrin förlorade 6 400 000 000 000 000 kronor på fildelningen, bara för år 2008.
6,4 miljoner miljarder kronor alltså.
Iallafall enligt dem själva, och deras sätt att räkna.
Många har nog hört talas om Joel Tenenbaum, killen som för ca 6 år sedan fildelade ett antal låtar via den då populära fildelningsklienten Kazaa. Sedan dess har en utdragen rättprocess sakta men säkert utspelat sig. På den ena sidan, fusikstudenten Joel Tenenbaum, och på den andra sidan; Sony BMG, Warner Bros, Atlantic, Arista och UMG som sedan 2004 representeras av RIAA (Recording Industry Association of America).
Nackdel att erkänna.
Nu har Joel Tenenbaum dömts till att betala 675.000 dollar (ca 4,9 miljoner kronor), till fyra skivbolag. Detta efter att han erkänt att han olovligen fildelat 30 upphovsrättsskyddade låtar.
Hade Joel Tenenbaum istället nekat till brott menar många experter att motståndarsidan hade fått svårare att fälla honom, eftersom att det då hade varit upp till dem att uppvisa bevis på att brott begåtts, vilket i vissa fall hade kunnat sluta med att fallet fått läggas ner. Vad som försvårar denna aspekten i just detta case är bland annat att Joel valde en linje som bygger på att hänvisa till en amerikansk lag som till viss del tillåter privat ”användning” av upphovsrättsskyddat material. I och med detta steg så erkände ju Joel indirekt att han åtminstone hade låtarna… Något som RIAA inte var sena att utnyttja. Och nu föll domen alltså. Joel ska betala 22.500 dollar per låt. Om rätten dessutom hade ansett att Joel uppsåtligen fildelad dessa 30 låtar, hade de kunnat höja beloppet till 150.000 dollar per låt.
Det är ju så sjukt så det liknar inte mycket annat. Men sen är det ju USA också.
Men om man räknar lite på det ser man tydligt hur orimligt stora summorna är. Det är rätt uppenbart att musikindustrin ser en affärspotential i dessa typer av case. De tjänar nämligen långt mkt mer pengar på dömda fildelare (förutsatt att de fortsättningsvis tillåts räkna på det här sättet, och förutsatt att de fortsättningsvis tillåts hålla på såhär), än vad de gjorde när folk handlade CD-skivor som mest.
Karl Sigfrid har uppmärksammat just detta;
Anta att skivindustrin har rätt i att Tenenbaum har åsamkat dem skador som motsvarar 160 000 kronor för varje låt som han laddat hem via Kazaa. Hur stor är då den sammantagna skadan av all otillåten fildelning?
Enligt IFPI kopierades 40 miljarder musikfiler olagligt via fildelningsnätverk under 2008. Om skadan för varje nedladdad låt är 160 000 kronor blir den totala skadan 6 400 000 000 000 000 kronor. 6,4 miljoner miljarder alltså. När cd-försäljningen stod på sin topp såldes i hela världen skivor för något mindre än 200 miljarder kronor per år. [...]
Skivindustrins marknad för skadestånd är mer än 30 000 gången så stor som marknaden för att sälja musik. Att lobba fram vansinnig upphovsrättslagstiftning är en mycket lönsam affärsmodell.
Hur kan detta tillåtas hända? Hur kommer det sig att rätten kan tilldöma ett skadestånd av en storlek som helt uppenbart borde falla på sin egen orimlighet?
Jag förstår det inte.
Läs om det i DN och Aftonbladet.
3 Responses
Intressant läsning! Tack för inlägget!
Mycket intressant ja =)
Nja, tror inte riktigt att de ser det som en affärsmodell eftersom de med all sannolikhet inte kommer att få dessa pengar (de stämde personerna i fråga har ju knappast dessa tillgångar). Stämningarna och skadeståndskraven tror jag fungerar mer som avskräckande för andra att fildela upphovsrättsskyddade material.